Rätt eller fel?
De flesta av oss skulle nog säga att de avskyr att ha fel. Att ha fel får de flesta av oss att känna oss korkade, lite mindre än strax innan. Felet färgar av sig på oss och vissa skäms en smula. Så är det då självklart bättre att ha rätt? Per automatik menar jag.
För visst kan det vara skönt att vara den kloka med alla svar. Att vinna vad och tävlingar. Att inte behöva känna sig osäker inför det okända utan stolt kunna tillkännage hur verkligheten ser ut.
Vad händer då om det finns flera rätta svar eller kanske inget som är fast och säkert. Har vi då alla fel per automatik eller finns det då inget fel. Måste rätt stå som motpol mot fel?
ibland kan det verkligen ta emot att säga det rätta. Är det då rätt eller fel för just mig? Det är som frågon om att förtiga är lika illa som att ljuga. Är det då rätt att alltid säga allt? Nej, tror jag de flesta skulle säga. Men inte alla. Och har de fel då?
Det finns onekligen mycket varianter på rätt och fel. Jag är ingen filosof men en förälder. I mammarollen händer det titt som tätt att jag önskar att jag skulle ha fel fast det är min roll som förälder att oftast ha rätt så som den äldre. Som när jag tänker: "Det där kommer aldrig gå bra" strax innan barnet faller. Visst vore det bättre att slippa se hur barnen lär sig genom smärta.
Nu är det inte bara barn som behöver lära av sina rätt och fel utan även vuxna. En mycket kär person har just erfarit detta. Alla vet ju att sparka på saker är fel vare sig det sker i ilska eller inte. Trots det gjordes i hettan, en spark som kommer kännas länge än. En förmiddag på akuten blev det också. Ja det är fel att sparka på dörrar. Men mer rätt än att sparka på människor. Men dock fel. Så kanske just rätt och fel har mer med vår förmåga att lära än om något annat så som värde, skam och ålder.
kram
